Johanne Hildebrandt. Foto: Bengt Oberger/sv.wikipedia.org.
Diskussion med krigsreportern Johanne Hildebrandt och terrorforskaren Hans Brun, Radiohuset 10 mars 2016
Flyktingarna strömmade till Sverige hösten 2015, upp till 10 000 i veckan som mest, mottagningskapaciteten och mottagningsarbetarna ansträngdes till det yttersta – och det slutade med att majoriteten av partierna i november gjorde ett politiskt lappkast. Från generöst mottagande till att lägga sig på europeisk miniminivå med tillfälliga uppehållstillstånd och spärr vid Öresund.
Hur klarade medierna att skildra dessa dramatiska händelser, hur väl lyckades de förklara orsaker och konsekvenser? Och hur kan medierna bli bättre, vilka råd för framtiden är viktigast?
Två självständiga personer inbjudna
För att få svar på dessa frågor hade Seniorjournalisterna bjudit in två självständiga personer, med erfarenhet från var sitt område, till en diskussion.
Johanne Hildebrandt är mångårig erfaren reporter från krig i olika delar av världen. Det började med konflikterna på Balkan (Kroatien och Bosnien) på 1990-talet, sedan har hon rapporterat från Somalia och inte minst från Afghanistan, det krig som nästan inte alls har bevakats på plats av svenska medier (utom från den svenska basen).
Hon har skrivit flera böcker om sina erfarenheter: Gorazde (om Bosnien) och Krigare (om Afghanistan) förutom romaner bl a med motiv från bronsåldern. Sedan några år är hon ledamot av Krigsvetenskapsakademien, den första kvinnan sedan dess grundande 1796!
Hans Brun.
Hans Brun forskar om kontraterrorism, om islamiska IS mm, och är knuten till King´s College i London men också till svenska Försvarshögskolan. Han har på senare tid skrivit en rad artiklar i pressen om terrorhoten. I höstas, redan i september, skrev han tillsammans med Johanne Hildebrandt i Svenska Dagbladet om att medierna missar både djup och viktiga fakta i bevakningen av flyktingkrisen.
Djupanalys saknas
Journalistiken i dag har alltför mycket riktat in sig på offerrollen, på att fånga känslor, menade Johanne Hildebrandt kritiskt. Det mest typiska exemplet är den treårige döde Alan Kurdi, uppspolad på Egeiska havets strand.
Det saknas en djupanalys, vilket är en stor förlust. Det är som om många journalister har gripits av förlamning, de ställer inte relevanta frågor!
Själv mindes hon sina första krigsreportage från Kroatien, som färsk rookie – jag fick veta från mina chefer hur dåligt det var… Men nu, i jämförelse med dagens krigsjournalistisk känns de riktigt bra!
Hon sammanfattade några råd om hur en journalist bör gå till väga – i krig eller som nu under flyktingkrisen:
Fråga: Varför händer detta nu? Hur startade det?
Ge sammanhanget!
Tala med dem det gäller – här menade hon att många lokaltidningar gör ett bättre jobb är stormedierna.
Det behövs specialreportrar (t ex om vad som sker i EU)
Livrädd för dålig journalistik
Hans Brun betonade att det aldrig behövts bra journalistik så mycket som nu. Också han framhävde behovet av fler specialkunniga reportrar och hur viktigt det är att prata med och lyssna till de människor som det gäller.
Jag är livrädd för dålig journalistik! Okunnighet, osjälvständighet… Det värsta exemplet jag vet är Irakkriget 2003, då både New York Times och Washington Post köpte analysen från Bush-administrationen.
Han invände mot Johanne Hildebrandt att det kan vara viktigt att förmedla känslor. Bilden av Alan Kurdi behövs också. Men enskildheterna måste sättas in i ett sammanhang, underströk han.
Diskussionsledaren Sigfrid Leijonhufvud pressade de båda på vad god journalistik egentligen är. De enades om att man ska vara ordentligt påläst, kunna fakta men också få tid.
Det är faktiskt så att ledarskribenter har tagit ledningen när det gäller analys av svåra sammanhang. De har lite mer tid, kan leta fram nya fakta. Nyhetsreportrarna har inte nog tid, sa Johanne Hildebrandt.
Ska medierna tala om alla omständigheter? Kan det inte spä på fördomar eller hjälpa extremister? Detta är ju ett klassiskt dilemma på alla redaktioner.
Man måste rapportera sanningen, menade de båda. Men man måste tänka sig för, sätta in berättelsen i ett sammanhang. Och inte lyfta fram obestyrkta påståenden.
De ständiga utmaningarna
Diskussionen, med frågor både från samtalsledaren och från den livaktiga publiken, kretsade mycket kring de ständiga journalistiska utmaningarna: att göra urval, att gräva, skapa nätverk, att ifrågasätta – och inte minst att det tar tid att göra goda, trovärdiga reportage.
Denna diskussion inträffade samma dag som det nyss hade rapporterats om överfallet i Ingusjien på en grupp journalister, bl a Sveriges Radios Maria Persson Löfgren. Är det inte en ny situation för krigsreportrar, frågades det, nu när journalister allt oftare utses till mål för attacker?
– Jo, menade Johanne Hildebrandt, man måste arbeta mycket mer försiktigt numera, kanske i grupper. Men risken är att alltfler avskräcks från att rapportera direkt från konflikter.
Vilka förbättringar är nu viktigast, frågade Sigfrid Leijonhufvud till sist.
Arbetsledningarna på medierna måste förstå att bra reportage tar tid att göra, svarade Johanne Hildebrandt. Och vi måste få kunniga specialreportrar – så att läsare och tittare återfår förtroendet för oss.
Det borde gå, underströk hon. För svenska journalister är så bra i grunden. Det gäller för dem att få visa det tydligare.
Hans Brun kom med ett praktiskt förslag:
Skapa ett nordiskt mediesamarbete om reportrar på fler platser. Låt dem medverka i flera medier. Och samla specialreportrar från flera länder till en pool som fler kan utnyttja!
Text: Olof Kleberg
