Ett mycket välbesökt Pressklubbsmingel fick den 28 april höra journalisten Kaa Eneberg berätta om sina forskningar om böcker om ”Kirunasvenskarna” som kring 1930 utvandrade till sovjetiska Karelen för att bygga socialismen. En fascinerande och skrämmande berättelse om blind ideologisk tro, terror och förnekande.

Nybyggarentusiasm och ideologisk förblindning fick dem att fara till Sovjet – de flesta avrättades där eller gick under i arbetsläger, några kom tillbaka till Sverige. Där förteg och förnekade de flesta sina sovjeterfarenheter.

Detta är historien om ”kirunasvenskarna” som på 1930-talet flyttade till sovjetiska Karelen – och det är den historien som mångåriga DN-journalisten Kaa Eneberg har lyft fram ur glömskan. Om detta har hon skrivit tre böcker – och på det mycket välbesökta aprilminglet på Pressklubben (den 28 april) gav hon glimtar av utvandrarnas öden och sina egna forskningar.

Det formade sig till en mer än en timma lång vindlande berättelse om svenskar som flyttade till Karelen för att bygga den nya socialismen. Kanske var de ett par tusen, man vet inte exakt. Kaa Eneberg har i vart fall dokumenterat omkring 500 personer – genom ihärdiga forskningar under snart 20 år, underhandstips och tillfälligheter.

– Jag har lärt mig att vara mycket tålmodig, som hon sa vid minglet.

Började med barnhemsbesök

Det började när Kaa Eneberg var DN:s norrlandsreporter med bas i Umeå i slutet av 1990-talet. En entusiastisk och handlingskraftig kvinna, Anna Christensen, hade etablerat hjälpsändningar till ett barnhem i Petrozavodsk, huvudstad i ryska Karelen. Kaa följde med första gången 1997 – och råkade träffa några kunniga karelare som kunde berätta om de svenska invandrarna på 1930-talet.

Hon började gräva och med hjälp av sin kunskap i finska kunde hon komma tillbaka till den tid då det skulle byggas upp en finskspråkig delrepublik i Sovjet.

Med Edvard Gylling som ordförande i folkkommissariatet – en välutbildad finländsk ekonom som kämpat på den röda sidan i inbördeskriget, flytt till Sverige och sedan 1920 rekryterats till det sovjetiska Karelen. Han avsattes av Stalin 1935 och avrättades 1938.

Finskspråkiga satt i ledningen för republiken, det trycktes finskspråkiga tidningar och sändes radio på finska. Ryktet spred sig, inte minst till det finskspråkiga Tornedalen. Det etablerades rekryteringsbyråer, även med officiellt stöd.

-Vid första utvandringsresan 1931, som hade betalats av Kiruna kommun, ställde stadens musikkår upp på järnvägsstationen, berättade Kaa.

Även en grupp från USA och Kanada, arbetare med svenskt påbrå, rekryterades till det socialistiska karelska bygget.

Dessutom hade naturligtvis många utvandrat direkt från Finland – röda arbetare som diskriminerades efter nederlaget i inbördeskriget. Men det är ”Kirunasvenskarna” (men en del kom också från andra delar av Sverige) som Kaa Eneberg har koncentrerat sig på.

Det var ett hårt liv som väntade dem i det fattiga Karelen. Men till en början gick det bra för många – de var skickliga hantverkare, fick jobb som arbetschefer på olika byggen och gruvor i norra Karelen (där arbetarna var tvångsplacerade ryssar som klassats som kulaker och samhällsfiender). De fick bättre bostäder och kunde köpa i speciella affärer. Barnen gick i finska skolor.

Många avrättades

Allt detta stoppades 1935, när Stalin avsatte Gylling, avskaffade finskans särställning och alla privilegier för utlänningar. Klimatet hårdnade och det stora förtrycket – som drabbade hela den sovjetiska befolkningen – inleddes.

-En del ur det ryska proletariatet tjallade nog, de hade sett med avund på de förmåner som de finskspråkiga hade haft.

Många män avrättades – fastän det kallades ”naturlig död” – kvinnorna sattes i läger, barnen fick en mycket svår tid.

Kaa kunde vid minglet berätta om hur målmedvetna och modiga ryssar (knutna till organisationen Memorial som dokumenterar brotten under Stalintiden) lyckats gräva fram mängder av lik, alla skjutna med nackskott under de värsta åren.

Historikern Jurij Dmitriev har med egna ansträngningar grävt fram flera tusen personer som avrättades 1937 i skogen Krasnyj Bor (Röda skogen) , strax utanför Petrozavodsk. En annan avrättningsplats var Sandarmoh vid staden Medvezjegorsk i norra Karelen.

När förtrycket ökade försökte en del ta sig tillbaka till Sverige. Några lyckades. En del lyckades väl och tydligen fick sovjetiskt stöd till resan – och etablerade sig sedan i politiken i Kiruna och andra norrbottniska städer som hängivna kommunister.

Kom tillbaka, men teg

Andra kom tillbaka – men bosatte sig på andra orter. Och teg. De ville och kanske vågade inte berätta om sina besvikelser. Många av dem har Kaa Eneberg under åren lyckats leta upp och efter många samtal lyckats få att berätta.

-Det har varit en mur av förnekanden och förträngning. Många av utvandrarnas barn har ljugit om sin barndom, fastän jag har kunnat visa dokument och fotografier, sa Kaa Eneberg och fortsatte:

Man har förnekat både det som var bra och det som var dåligt. Man har försökt få bort föräldrarnas namn på listor över dem som for iväg. Man har inte velat berätta ens om hjälp man fått.

Allt har varit så tabubelagt – kanske skam, kanske rädsla för att andra, aktiva kommunister, skulle hota. Klyftorna går genom familjer och generationer.

Det som Kaa Eneberg lyckats dokumentera i sina många samtal och sina tre böcker har öppnat mångas ögon och förträngt glömskan.

Man påminns starkt om Svetlana Aleksijevitjs envetna intervjuteknik.

Olof Kleberg