En självklarhet kunde seniorerna tycka när vi samlades under ovanstående rubrik i Kungliga Bibliotekets (KB) hörsal sensommardagen den 28 september.
Men hur? Lägg till den frågan och det klara blir oklart. Till och med för så engagerade försvarare av det fria ordet som docent Jonas Nordin, tidigare PO Yrsa Stenius, Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Torbjörn von Krogh som just ”släppt” boken Medieetik. Ska yttrandefriheten vara gränslös? Nej, det måste finns gränser . Men att fastställa dem? Och hur hålla gränsen? För att nu alludera på Thorbjörn Fälldins uttalande i ett helt annat sammanhang.
Ett av många seminarier
Vårt seminarium är ett av många som arrangeras för att i år fira yttrandefriheten. Tryckfrihetsförordningen (TF) och offentlighetsprincipen fyller 250 och PON, uttytt Pressens Opinionsnämnd, fyller hundra år. För visst är yttrandefriheten värd att fira och försvara. Den har tjänat oss och demokratin väl under långa tider. Men det finns skäl att lägga till ett ”trots allt”. För under de 250 åren har det funnits tider då ordet varit fjättrat. Och det finns både tekniska, ekonomiska och politiska förändringar som ställer det fria ordet inför svåra utmaningar även i vår tid och i vårt på området självgoda land.
Moderatorn Olof Kleberg lät Jonas Nordin hållas lite längre än de övriga. Han berättade målande om för- och efterhistorien till TF anno 1766. Nordin tog avstamp i det sena 1600-talet hos liberalismens fader John Locke.
Han tog oss igenom frihetstidens öppningar fram till omröstningen i ståndsriksdagen där adeln röstade nej. Borgare och bönder lyckades ändå skapa majoritet genom att lova prästerskapet att det som trycktes inte fick rikta sig mot religionen eller vara osedligt. När sedan alla stånden möttes i Riddarhuset för beslut lyckades adelns lantmarskalk Ture Rudbeck lotsa tryckfrihetsförordningen i hamn.
Trots att den sedan dess skrivits om flera gånger innan vi fick 1949 års TF och 1991 års YGL finns i dagens grundlagar mycket stora gemensamma värderingar med 1766 års lag.
Sex år av pressfrihet
Tryckfriheten blomstrade efter 1766, men bara för en kort tid. Efter Gustav III:s statskupp 1772 blev det 1774 en TF som i praktiken vände på kuttingen. Medan allt som inte uttryckligen var förbjudet i den första fick tryckas blev bara sådant som Kungen tolererade möjligt att trycka enligt den andra TF. Debatten ströps i ett enda slag.
Den historiska lektionen bildade sedan grund för de följande diskussionerna kring det pressetiska systemet som tillkommit för att skydda medierna från en lagstiftning som riskerar att hämma yttrandefriheten.
Som Allmänhetens pressombudsman förre detta har Yrsa Stenius förståelse för att det kan finnas behov för oss i pressen ”att städa lite själva”. Hon framhöll i sammanhanget skillnaden mellan systemet i Sverige och Finland. I Sverige är det enbart den som känner sig förfördelad som kan anmäla till PO och PON vad man anser vara en publicistisk överträdelse. I Finland finns andra möjligheter genom en särskild klagomur. Det ger möjlighet att klaga och få tillstånd rättelser av övertramp även om man inte själv är direkt drabbad.
Torbjörn von Krogh betonade att den enskilde journalistens personliga ansvar ökar eller måste öka i tider när digitaliseringen gjort det hart när omöjligt för en ansvarig utgivare att hinna granska allt potentiellt känsligt material som blixtsnabbt ska ut på nätet. Det skulle inte innebära att man slopade systemet inom det grundlagsskyddade området med ansvarig utgivare. Men – om jag förstod honom rätt – skulle de yrkesetiska reglerna skärpas och tillämpas striktare än idag. Torbjörn ville förespråka ett nytt medieetiskt system där man slår ihop PO och PON med den statliga Granskningsnämnden för radio och TV vad gäller etiken.
Anna Gullbergs vittnesmål brände till
Det som till sist brände till var till Anna Gullbergs vittnesmål från den verklighet hon lever i som chefredaktör för provinstidningen Gefle Dagblad. Medan alla är medvetna om fördelarna med att människor långt utanför de etablerade medierna får och kan komma till tals på nätet ser Gullberg det ökade möjligheter till hot och trakasserier som följer i medierevolutionens spår. Det är ett hot mot journalistiken när människor med eller utan känd identitet kan trakassera och hota praktiskt taget utan risk för egen del.
Efter granskning av Gävle moské har tidningen bland annat påtalat att man därifrån spred radikal islamism.
I telefonsamtal till polischefen i stan har en person som befinner sig i ledarens omedelbara närhet
uttalat mordhot mot Gullberg. Polischefen har upprättat en anmälan om olaga hot men fallet har inte kunnat avgöras i domstol då den åtalade inte infunnit sig. Vid sidan av ett bombhot är detta den enskilt allvarligaste av trakasserier som Gefle Dagblad i år tvingats utstå i år.
Hur tygla i grundlagsskyddade medier och uttalanden?
Även om det finns en brottskatalog med olaga hot och skilda former av förtal som kan beivras enligt TF och/eller Brottsbalken så verkar det inte räcka.
Problemet gäller inte i första hand de grundlagsskyddade medierna som alltså har en – låt vara omdiskuterad – självsanering i form PO, PON respektive Granskningsnämnden. Det gäller andra medier som exempelvis de sociala där det saknas ansvarig utgivare.
Utredaren Gudrun Antemar har nyligen lämnat förslag i samband med en översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet. Hon har försökt definiera var gränsen bör gå för vad enskilda behöver tåla i form av elakheter och ryktesspridning och vad som bör vara straffbart.
Precis som Anna Gullberg illustrerade kan ju det bokstavligen fria ordet på nätet i själva verket leda till att debatt, opinion och exempelvis grävande journalistik hämmas eller hotas.
Moderatorn Olof Kleberg drog ändå slutsatsen att lagstiftaren inte bör dra de etablerade och grundlagsskyddade medierna över samma kam som andra aktörer på nätet.
Sigfrid Leijonhufvud
