Hur klingar namnet Kaliningrad i era öron? Och hur luktar det? Inte som Paris eller Rom eller ens som Köpenhamn.
För mig har Kaliningrad haft en klang av vapenskrammel och en lukt av kloak – Östersjöns värsta trots att det bara bor en halv miljon människor i stor och ytterligare en halv i provinsen Kaliningrad. (Ytan är tio gånger tjugo mil och formad som en limpa. )
Mina gamla föreställningar sätts på prov när Stockholmsjournalisternas seniorer arrangerar en resa till Kaliningrad via Moskva den 13-16 oktober.
Via Moskva? Kaliningrad ligger bara på andra sidan Östersjön, men det finns inga direktförbindelser. Den som kan ta sig till Gdansk i Polen kan nå fram med buss. Men nu fick det bli via Moskva. Det tog sex timmar med väntan i Moskva.
Ingen KGB-typ
Väl framme mötte Olga Danilova, vår guide. Den som fördomsfullt hoppats på en butter KGB-typ blev besviken. Olga är en späd och sprudlande varelse. Hennes farfar var med om att storma Königsberg i april 1945 sedan engelskt bombflyg så gott som jämnat stan med marken. Ryssarna skövlade resten och döpte om staden och hela provinsen efter Michail Kalinin som var Sovjets statschef 1919-1946.
Inte mycket finns kvar av det Köningsberg. Inte heller av dess historia som sträcker sig tillbaka till år 1255 då en tysk orden grundade staden. År 1701 blev Köningsberg huvudstad i kungariket Preussen.
Kants hemstad
Stadens store man är varken kung eller kejsare. Det är Immanuel Kant (1724-1804) – filosofen med det kategoriska imperativet om levde hela sitt till i Köningsberg. Jag hade trott att hans hem var bevarat ett stycke från universitet, men icke. I katedralens torn finns istället ett Kantmuseum. På Olgas inrådan klättrade vi hela vägen upp för att fotografera filosofens dödsmask. Inte bara det – museet är väl värt ansträngningen. Efteråt hade vi turen att gratis få uppleva en storslagen orgelkonsert i den ekumeniska delen av Kantkatedralen.
Till det lilla som bevarats från den tyska tiden hör Bahnhof Süd som nu heter Yuzhnly voksai och är ändstation för tåget från Moskva. Det kommer bara ett tåg om dan så de väldiga stationshallarna ger ett ödesmättat intryck och en känsla av att förflyttats tillbaka till Hitlertiden. Gamla tågset på parad förstärker intrycket.
Det var här Olga lärde oss att det gällde att hålla särskilt god koll på tiderna. Fjärrtågen kommer och går enligt Moskvatid som är en timma före medan lokaltrafiken följer tiden i Kaliningrad som är densamma som i Sverige.
De ryssar som åker tåg mellan Moskva och Kaliningrad måste ha visa för att kunna passera Litauen på vägen.
Grälar om monstret
Köningsbergs slott jämnades med marken under och efter kriget. Men nu pågår utgrävningar av källaren. Bredvid restes ett stadshus av betong som officiellt kallas Sovjeternas hus, men i dagligt tal MONSTRET. Byggnationen avbröts när det inte skulle finnas några sovjeter och monstret står kvar som en jättelik robotfigur medan de privata ägarna grälar om vilka som ska bekosta en upprustning.
Medan en del kyrkor och katedraler används till exempelvis en berömd dockteater har ryssarna vid det stora segertorget byggt den jättelika Kristus-Frälsarens katedralen där väggarna som bäst håller på att utsmyckas av konstnärer och hantverkare som arbetar på enorma byggnadsställningar.
Övergiven bärnstensgruva
Den som vill kan numera få åka förbi den stora flottbasen. Vi nöjde oss med den gamla hamnen och en utflykt längs kusten som var nog så spännande. Kaliningrad svarar för 90 procent av bärnstensexporten i världen. Vi fick följa produktionen från ax (den öppna gruvan) till limpa som följaktligen är smyckena.
Nedanför en övergiven bärnstensgruva i Jantarnyi stannar vi inför ett hjärtskärande monument av uppsträckta armar och händer.
Mot slutet av kriget hade nazisterna tagit med sig många tusental judar från Auschwitz på vandring mot Kaliningrad. Många dog på vägen men drygt två tusen kom fram till en gruva som börjat braka samman. De kunde inte användas i slavarbete utan ställdes upp på stranden och mejades ned av tyskarna.
Reningsverket i funktion
Ute på den smala landremsan som kallas Kuriska näset rådde kuling på gränsen till storm. Vi tog oss fram över sanddynerna med hjälp av trappavsatser i trä. Litauen kom inom synhåll och vi påmindes om det geopolitiska läget med Nato alldeles inpå knutarna. Går det att förstå att ryssarna ställer upp raketer som kan bära kärnvapen? Är det tit for tat?
Vapenskrammel finns på bägge sidor. Det är synd. Positivt är att reningsverket, som det tagit ofattbara femton år att konstruera och bygga, nu är i funktion och invigningsklart. Det tackar Östersjön för.
Mina föreställningar har ändrats för nu har Kaliningrad stigit upp ur askan och verkligen blivit värt att besöka.
Text och foto: Sigfrid Leijonhufvud