Nya Karolinska ska bli ett universitetssjukhus i världsklass. Hur det blir med den saken vet vi ännu inte. Efter ett par års förseningar tas sjukhuset successivt i bruk under fortsatta födslovåndor och skandaler som den kring stjärnkirurgen Macchiarini .
Men en sak vet vi – det har blivit världens dyraste sjukhusbygge.
I stället för sjukt bra har vi fått ett Sjukt Hus. Det hävdar journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren som skrivit en bok med den titeln och som sedan våren 2015 grävt i historien. För artiklar i Svenska Dagbladet har de fått Guldspaden, Publicistklubbens stora pris.
Drömmen blev en mardröm
Fredagen den 19 januari berättade Henrik och Fredrik inför ett 80-tal seniorer på ABF den rafflande historien. Den börjar redan 2001 med dåvarande finanslandstingsrådet Ralph Lédels (M) och rektorn för Karolinska Institutet Hans Wigzells började drömma om ett sjukhus i världsklass. Enligt Henrik och Fredrik förvaltade andra den drömmen till en mardröm för beställaren som är Stockholms läns landsting och länets skattebetalare.
Det fanns i början ett ”lappa och laga alternativ” – en möjlighet att renovera och modernisera de gamla byggnaderna. Men det skulle, enligt preliminära uträkningar, bara kosta en miljard kronor extra att bygga ett nytt sjukhus i världsklass. Ett högspecialiserat universitetssjukhus med forskning också på sällsynta sjukdomar och högsta kvalitet på vården – låt vara med färre bäddar.
Vad som på planeringsstadiet 2002 var kostnadsberäknat till 6,8 miljarder kronor svällde till 22,8 miljarder år 2015. Det motsvarar 1,7 gånger kostnaden för världens högsta byggnad Burj Khalifa i Dubai. Och det stannar inte vid det på grund av de avtal som Stockholms läns landsting tecknat med Swedish Hospital Partners (SHP) och andra servicebolag.
Bara ett anbud
En grundläggande orsak är att beställaren Stockholms läns landsting endast fick in ett anbud i en tävlan som utlystes 2007. Fullmäktige hade ställt krav på att sjukhuset skulle upphandlas i konkurrens med minst 3-5 anbudsgivare. Det var bara ett av många krav som landstingets politiker och tjänstemän backade på. NCC, Peab och utländska företag ansåg sig inte ha kapacitet att stå som huvudentreprenörer, hävdar Henrik och Fredrik.
Landstinget avbröt dock inte processen utan inledde förhandlingar med SHP – ett projektföretag som bildats 50-50 av Skanska och riskkapitalisten Innisfree. Det hela skedde under täcket så att medierna och allmänheten kunde tro att beställaren förhandlade med flera anbudsgivare. Politikerna i ledningen för det borgerligt styrda landstinget ville t o m låta påskina att inte ens Skanskas ledning visste att deras bolag var ensamma anbudsgivare.
Inför kontraktsskrivningen hade landstinget ram krupit upp till 14,4 miljarder kronor i 2007 år priser inklusive byggnation, projektering och kreditkostnader. Men Skanskas anbud hamnade på 16,2 miljarder. För att ändå klara den fastställda ramen började parterna knapra bort utrusning och lokaler.
– Man hävdade att det gick använda gamla Karolinskas utrustning. Det gick naturligtvis inte. De borttagna kostnaderna tillkom senare som ”tilläggsbeställningar”.
Grävande journalister
Ennart och Mellgren är grävande journalister och inte ekonomer av facket. Ändå har de gjort en gedigen genomgång av huvudförklaringen till fördyringar som kommer att bli än mer kännbara om en eller par decennier.
Landstinget valde en offentlig upphandling som går ut på att ett privat företag tilldelas uppdraget att finansiera, bygga och under ett stort antal år driva exempelvis en offentlig nyttighet som en avgiftsbelagd motorväg eller ett sjukhus. Det handlar om OPS (Offentlig Privat Samverkan).
Landstinget kan låna upp stora belopp till mycket låg ränta. SHP har inte samma kreditvärdighet utan lånar upp till betydligt högre ränta men får ersättning i form av årliga avgifter som dessutom inkluderar risktillägg och serviceavgifter.
När alla räntor, lån och och 30 års underhåll är betalda räknar man med att skattebetalarna i länet har pungat ut med omkring 70 miljarder kronor.
Skanska däremot kommer att tjäna storkovan – för att inte tala om riskkapitalisterna.
Varför en av seniorernas hördes viska: ”Man skulle ha satsat på Skanska”
Sigfrid Leijonhufvud
