Från början hade Elisabeth Åsbrink tänkt skriva en biografi om nazistledaren Per Engdahl. Det berättar hon vid träffen med Stockholms seniorjournalister på Vurma den 19 april. I stället blev en bok med namnet ”1947” där Per Engdahl är en av flera personer hon följer.
Per Engdahl finns med även i hennes förra bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Hon fick reaktioner på det hon skrev om honom: ”det här kände vi inte till”.

Säpo vägrade

Det var svårt att få tag på källmaterial om Engdahl. Säpo ville inte lämna ut några uppgifter. I stället gick hon igenom flera årgångar av tidningslägg i sin jakt på källor.
När hon läste de gamla tidningarna fick hon idén till en annan bok. Hon valde ut händelser och personer från 1947 som vi fortfarande har gott eller ont av. Per Engdahl är en av dem. Några av de andra är Billie Holliday, Simone de Beauvoir, Christian Dior och hennes egen pappa.
– Jag tittar på den här dåtiden och ser hur den ger resonans hos mig.
En vecka i februari 1947 var särskilt komprimerad. Den 18 februari får svensken Emil Sandström FN:s uppdrag att på fyra månader lösa Palestinafrågan. Den 20 februari överlämnar britterna Indien till självständighet och den 21 februari slutar Storbritannien att stödja Grekland och Turkiet.

Mörker men också ljus

Det var mycket mörker detta år, säger Elisabeth Åsbrink och berättar om Per Engdahl. Hon har följt två hemliga processer som han var involverad i. Dels tog Engdahl emot nazistiska flyktingar som gömdes i Sverige, eller skickades utomlands. Dels organiserade han nazister från hela Europa, ungerska pilkorsare bland annat. Idén var att skapa ett vitt Europa utan demokrati.
– En livaktig idé som lever vidare i vår tid, i Anders Beering Breiviks manifest, bland annat.
Men hon betonar att 1947 också var ett vackert år på många sätt. Man byggde upp världen igen efter kriget på en ny moralisk grund:
– Aldrig mer får detta ske, var ett mantra då.

Rättigheter och korsetter

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna skrevs 1947 och begreppet folkmord skapades av juristen Raphael Lemkin som flytt undan nazisterna i Polen. Nürnbergrättegångarna ägde rum och som en följd av en rättegång mot läkare som gjort experiment på människor i koncentrationsläger kom ”Nürnbergkoden” till: etiska regler för läkare.
Dior fick vara med för att han, liksom alla andra personer i boken, ”flyttar på något”. 1947 var året då kvinnor som haft jobb under kriget skickades tillbaka till hemmet och Diors mode stängde in dem i korsetter.
Elisabeth Åsbrink blev först irriterad på Simone De Beauvoir när hon läste hennes kärleksbrev. Hon tyckte att De Beauvoir var för undergiven mot sin älskare, den amerikanske författaren Nelson Ahlgren. Men sedan såg hon att det var passionen De Beauvoir var undergiven emot och hon fick vara med i boken. 1947 började De Beauvoir skriva ”Det andra könet” inspirerad av Nelson Ahlgren.

Korven avgjorde

Elisabeth Åsbrink avslutar med att läsa ett stycke ur sin bok. Det är ett brev från hennes far som var riktat till henne som barn men som hon inte läste förrän i vuxen ålder. Det slutat med uppmaningen: ”Tyck aldrig synd om dig själv”.
Hon tvekade inför att ta med sin egen familjehistoria i boken. Men den är en del av Europas historia där hundratusentals människor på flykt inte hade något att återvända till. En god ungersk korv bidrog till det val hennes far gjorde som tioåring i ett sionistiskt barnhem i Ansbach i Tyskland.
Hon vill inte säga hur det gick. Om det kan man läsa i boken.
Åsa Cassel