Som sista passagerare hoppar jag på bussen, Håbo buss som ska ta seniorjournalisterna till vallonbruken i Uppland.
Solen skiner på oss under färden mot det första av bruken som är Österbybruk. Det är tyst i bussen. Bussen har Wi-fi.
En behövlig kaffestund väntar på oss när vi kommer fram.
Guiden, Torkel Gille, ger en bakgrund till verksamheten på Österbybruk. Malmen kom från Dannemora gruvor. Först producerades Osmundjärn, mindre stycken av obehandlat järn paketerade på tunnor som transporterades till Lübeck. Där bearbetades järnet till god kvalitet. Så småningom lär vi oss här hemma i Sverige att förädla järnet och får då betydligt bättre betalt för det vid export.

200 vallonfamiljer

Under 1600-talet anläggs 28 bruk i Uppland, de flesta är Vallonbruk. Vilka var vallonerna? Smeder från ett politiskt instabilt Vallonien kommer till Sverige. Det är framför allt Willhelm De Besch och Louis de Geer som visar vägen. Cirka 2 500 personer eller 200 familjer som kommer till vårt land.
De är drivna smeder som förädlar järnet med hjälp av masugnar med hög temperatur. Så renades järnet från föroreningar. Stångjärn från Österbybruk exporterades till Sheffield och andra delar av Europa.
Vi går igenom den nedlagda smedjan och får en aning om hur arbetet går till, tittar in i den Labby (sovstuga) där smederna tog igen sig med jämna mellanrum.
Vallonbruken präglas av en strikt arbetsmoral, en enkel livsföring och ett varmt religiöst liv. På 1700-talet arbetade 600 personer vid Österbybruk.
Det krävdes stora mängder träkol. 184 gårdar runt bruket levererade träkol till järntillverkningen. För att producera 800 kilo järn krävdes 3000 kilo träkol. Det färdiga järnet transporterades sedan till exporthamnen i Harg. Skutfarleden gick från Ängskär.
Allt järn gick via Stockholm och järnvågen där.  Där det vägdes före vidare transport till utlandet. En kontroll för beskattning.
Vi går utmed bygatan och får se en del av bebyggelsen. Vi får också se  ett arbetarhem som bevarats som museum. Därefter stiger vi ombord på bussen som tar oss till Leufsta bruk.

Kyrkorgeln

Leufsta Bruk

Efter en lunch går vi igenom den vackra bruksparken. Leufsta var ett betydligt större bruk än Österbybruk, med orangeri, parkanläggning och corps de logi. Leufsta betyder ”öppen glänta.”
Familjen De Geer lånade ut pengar till Gustaf II Adolf för att bekostade kungens krig. Kungen kunde inte betala tillbaka och familjen De Geer får Leufsta som betalning för lånen.
Familjen De Geer finns på flera bruk. Jean De Geer kom till Godegård i Östergötland och Louis de Geer till Finspång.
Leufstas järn var av god kvalitet. Här ledde familjen De Geer bruket i 13 generationer.
1719 blev Leufsta nedbränt av ryska galärer. Charles de Geer återuppbyggde bruket. Vi går in i Trapphuset och vidare in i matsalen, där flera familjemedlemmar de Geer tittar ner på besökarna. I den stora matsalen berättar guiden att det fanns strikta regler för middagsgästerna. Gästerna fick till exempel stå bakom stolarna i fem minuter innan de fick sätta sig. Arkitekten Jean Eric Rehn stod för en del av inredningen.
Vad gjorde då kvinnorna när männen skötte bruket? De drack te och broderade. Männen då? Utöver att sköta affärerna och bruket bedrev man jakt på Leufsta. Jakt var en viktig umgängesform med vänner och släktingar, berättar guiden Lina Larshamre.
Familjen De Geer flyttade ofta mellan Stockholm, Uppsala och Leufsta. Med sig hade de sitt tjänstefolk, cirka 30 personer.
Besöket på Leufsta avslutas med en titt och ett besök in i brukskyrkan, en barockkyrka. Vallonerna var kalvinister och hade ofta egna präster. Orgeln i kyrkan är en av Europas finaste, här finns plats för 600 personer. Vi fick lyssna på barockmusik under besöket, bland annat Andreas von Dübens Segern vid Narva.

Strömsbergs bruk

Därefter är det dags att kliva ombord på bussen för att komma till det tredje bruket, Strömsbergs bruk. Det anlades av Velamb Verbier 1643 men köptes upp 1734 av familjen De Geer, berättar guiden Thomas Lindström. Den fösta masugnen kom från Tyskland 1643.
Här får gruppen en grundlig genomgång av arbetet vid smedjan. Här arbetade 8 smeder i 3 – 4 timmar, därefter sov de 3 timmar i en Labbi och fortsatte sedan arbetet. Här fanns klensmedja där man tillverkade, spadar, krattor balkar och andra redskap.
Här fanns också en stor hammarsmedja under 1800 – 1900-talen användes Lancashirsmide. Här fanns också en mumblingshammare som slog 30 slag i minuten.
1920 sålde dåvarande ägaren Henning Wachtmeister anläggningen som då lades ner. 1935 revs skorstenen. Idag drivs det som en stiftelse.
1951 spelade man in scener ur en Hillman-film här, ”Damen i svart”, här i smedjan.
Därefter går bussen hemåt, mot Stockholm. Många tankar runt järntillverkning går runt i huvudet under hemresan.
Text och foto: Eva-Lena Bard