Wenn jemand eine Reise…
Så har Stockholmsseniorerna varit ute och rört på sig igen – denna gång tog vi båt till Gdansk. Fartyget var en nära skrotningsfärdig skorv, där vi serverades en ypperlig middag. Resans bästa?
Nästa förmiddag anlöpte vi hamnen i Gdansk, intill Westerplatte, där andra världskriget startade.
Efter inkvartering på hotellet i den historiska stadskärnan mötte vi guiden Ella, utmärkt svensktalande och full av kunskap som verkligen förgyllde våra dagar i Gdansk; en ”kulisstad” återuppbyggd ur askan efter kriget av hemvändande ukrainska polacker.
Rensat krigsmuseum
Vidare besökte vi det nya Krigsmuseet, museitekniskt imponerande där mängden av nazisternas dokumenterade illdåd visades, bland annat. Nuvarande polska regering har rensat museet på bevis på även polska illdåd.
Självfallet besökte vi också Solidaritetsmuseet, med den polska påvens porträtt hängande på den berömda grinden där fackföreningsupproret startade. I en möteslokal på museet träffade vi också chefen för Svenska Handelskammaren i Gdansk, som informerade om svensk-polska förbindelser, också hon på utomordentlig svenska efter många år i Stockholm och på Sveriges Radios polska redaktion.
Fristat under FN
Till semester- och badorten Sopot gjorde vi en utflykt, dit enligt Ella två miljoner turister kommer om somrarna. På ”hemvägen” därifrån stannade vi vid, tidigare nämnda, frihamnen Westerplatte som vid krigsutbrottet var en fristat underställd Nationernas Förbund. Där fanns ett ammunitionsförråd och postkontor med egna frimärken. Nu återstår bara den vaktkur där ett fåtal polacker höll tyskarna stången i en vecka. Också här ska det återuppbyggas – med EU-bidrag liksom i innerstaden.
Världsarvet Malbrok. Foto: Åsa Cassel
Före hemresan åkte vi till världsarvet Malbork, världens största tegelborg, uppförd av Tyska Orden i början av 1400-talet – även den restaurerad med EU-pengar.
Efter middag i källarvalven, transport till ett sent plan hem.
Christina Ruhnbro
Äventyret fortsatte
Hej kära vänner och kolleger. Tack för en mycket trevlig, intressant och även delikat resa!
Men tro inte att äventyret tog slut på Arlanda.
Efter sökandet efter vår taxi kom vi så småningom fram till det ruhnbroska residenset.
Nu skulle här sovas. Residensets ägarinna fann då att nycklarna inte låg i fickorna eller i någon av väskorna. Raskt ringde hon till en son. Inget svar. Vi drog till med Larmcentralen, som nog kunde tänka sig komma någon gång senare under natten eller morgonkvisten på grund av andra jobb. Då beslöt sig den nyckellösa att i ur-och skurmörkret traska hem till sonen och se om han var hemma. Hon bankade upp honom och yrvaken mumlade vad i… hon ville.
Hon ville ha reservnycklarna. Klockan var halv tre när hon triumfatoriskt kunde öppna dörren.
Visst var vi väl värda en ordentlig nattfösare innan vi svimmade i säng?
Tack än en gång och hoppas på återseende någonstans.
Christina Kallum
