Har ”klick” , tweets och retweets blivit det viktigaste med journalistiken? Och är det framför allt opinions- och tyckarjournalistik som  klickas och delas?

Det var  mycket snack  men ingen skillnad i åsikter på den punkten under den debatt som följde på Publicistklubbens  årsmöte måndagen den 27 april på Café Panorama högst upp i Kulturhuset.

Åsikter säljer! var rubriken.  Ingen i den  femhövdade  tyckarskaran på scen ifrågasatte detta.  Eftersom åtminstone tidningar och den del av etermedierna som lever på kommersiella villkor har det knapert på både reklam- och upplagesidan så är all möjlig åsiktsjournalistik en bra affärsmodell.

Även public service vill tycka till

Men även public service vill tycka till för att inte tappa ”marknader”. Nyligen startade SVT en sajt för företrädesvis unga tyckare som man kallar Edit. Det betyder redigera, men det var uppenbart av vad programbeställaren Carin Mannheimer sa att sajten, om alls, ska redigeras provokativt.

Att de som driver något liknande – exempelvis vänstersajten Politism.se – kan tycka att det är ojust av SVT att med licenspengar konkurrera ut sådana som tvingas tycka till i en hård ekonomisk verklighet. Det har blivit mycket debatt om detta och jag kan förstå det även om det är sant att Google är den kraft som i praktiken går hårdast fram genom att sluka en mycket stor del av annonskakan.

Det som diskuterades var vad som slår i sådana här sammanhang – påhopp mot och försvar av Sverigedemokraterna,  män som skrevar med benen i tunnelbanan och snytingar av olika slag – och utvecklingen från vad PK:s ordförande Björn Häger kallade min egen årgångs ”trista liberala ledarskribenter” till dagens ”mediastjärnor” på och utanför ledarsidorna.

Det journalistiska uppdraget

Jag är ingen motståndare till opinionsbildande journalistik. Jag har varit ledarskribent (Expressen) och chefredaktör (Nerikes Allehanda) och varit med om att starta analyskolumner på politik och näringsliv på Svenska Dagbladet. Opinionsbildning är en del av vad också jag uppfattar som det journalistiska uppdraget. Den hör självklart hemma på ledarsidorna och på kultursidorna. Analyserna av nyhetsflödet av reportrar som hänger med kan vara av stort värde.

Men när underbyggda analyser ersätts med ett tyckande vars huvudsyfte ofta är att provocera och skapa ”klick” kan man undra om avvägningen mellan tyckar- och exempelvis opartisk nyhetsjournalistik är den bästa.  Det är den inte i dag och förklaringen kan vara – vilket någon förtjänstfullt var inne på i slutet av PK-debatten – att åsiktsjournalistiken är så mycket billigare. Om man inte ställer några krav på densamma, vill jag tillägga.

Det var Norrlandsförfattaren och journalisten PO Tidholm som påminde om att DN presenterade regeringens vårbudget nästan uteslutande i form av (negativa) tyckarartiklar på första sidan och (naturligt nog) på ledarsidan. En kort notis på insidan om sakinnehållet fick räcka. Så gör också SvD. Det är tidningens politiske kommentator Göran Eriksson som dömer av de politiska skeendet på första sidan medan man får leta – ibland förgäves – efter det sakliga innehållet i den nyhet som hissas eller dissas.

Rädd för att vi redan är där

Journalistiken, brukar det heta i högtidliga sammanhang,  ska göra det möjligt för allmänheten i egenskap av väljare m m att bilda sig en väl underbyggd egen uppfattning i bland annat politiska frågor. För det behövs flera sorters journalistik.  Men om den  beskrivande, undersökande och rapporterande journalistiken får maka på sig för ”åsikter som säljer” därför att det är billigt att ”tycka till” har journalistiken svikit sin uppgift. Jag är rädd för att vi redan är där.

Sigfrid Leijonhufvud