Pressfotograf ansågs länge vara ett yrke kvinnor inte kunde ha. På internationella kvinnodagen 8 mars samlades ett 30-tal seniorer i Marabouparkens konsthall för att guidas på utställningen om tre kvinnliga pressfotografer och deras bilder. Tillsammans dokumenterar deras bilder hela 1900-talet. Vi träffade också en av dem: Ragnhild Haarstad.
Ragnhild var fotograf på Svenska Dagbladet från början av 60-talet fram till pensionen. Hon arbetade först som kopist och när hon skulle anställas som pressfotograf på heltid blev det en del protester – hon kunde ju inte gå in i männens omklädningsrum. Ragnhild blev anställd ändå. 1971 fick hon som enda kvinna utmärkelsen Årets fotograf av Pressfotografernas klubb, men kunde inte delta på prisutdelningen och banketten eftersom ingen ville byta skift med henne och chefen inte gav henne ledigt. Många av hennes bästa bilder bilder visas på utställningen.
Strindbergs begravning
På 1800-talet var det inte ovanligt med kvinnliga fotografer, men då handlade det om porträttbilder tagna i ateljéer. Alma Haag var en sådan fotograf som anställdes på Dagens Nyheter 1907 och byggde upp deras klichéavdelning. Hon skickades ut på uppdrag ibland och fotograferade bland annat Strindbergs begravning, Theodor Roosevelts Stockholmsbesök och öppnandet av Karl XII:s kista. Alma är den första kvinnliga pressfotografen i Sverige.
En annan pionjär var Ellen Dahlberg. Hon kom till Sverige 1938 som judisk flykting och lyckades etablera sig som frilansfotograf. Hon hade stort socialt engagemang och publicerade många reportage i Tidningen Vi, Folket i Bild, Se, SSU:s tidning Frihet och många fackföreningstidningar om arbetsplatser och hem, inte minst om hur ensamstående mödrar hade det. Under de sista krigsåren gjorde hon en lång reportageresa runt Sydamerika med sin make. Också bilder från den resan visas.
Under fikastunden efteråt berättade Ragnhild att hon fortfarande fotograferar, fast bara privat. Och att hon inte använder digitalkamera. Hon har ett ställe i Farsta där hon kan lämna in sina filmrullar – än så länge.
Marianne Falk